Golden retrievern som apportör

Med de tunga kassarna från livsmedelsbutiken i ena handen och nyckelknippan, mobilen och jobbväskan i den andra möts du av 30 kg gyllene svansviftande hund i hallen. Inte nog med att påsarna skär in i handen och svetten kryper längs skjortkragen när du försöker baxa undan yrvädret för att få en decimeter att landa på, när du upptäcker att vilddjuret dessutom bär dina sprillans nya sandaler mellan käkarna ökar pulsen till kritisk nivå. I just denna sekund är det lätt att glömma bort att det du just upplever är ett mycket lyckat resultat av många decenniers riktat avelsarbete! En Golden retriever är framavlad för att samarbeta med sin förare och för att hämta in de fåglar som denna skjuter. I hallen i situationen ovan uttrycks dessa egenskaper i att vara lycklig över att föraren kommer hem och i viljan att bära något, fågel eller inte fågel.

Fågelhundsraserna delas in i tre grupper; stötande, stående och apporterande. Det finns ett flertal typer av fågelhundar som är framavlade för att apportera, spaniel, setter, vorstehr, retriever, för att nämna några. Av dessa är det dock endast retrieverraserna som är renodlade apportörer, namnet kommer av den engelska termen ”retrieve” vilket betyder återfå. Golden retrievern hör således till den apporterande gruppen av fågelhundar. Behovet av en utpräglad efterskottshund kom i och med att man började använda skjutvapen vid fågeljakterna under 1800-talet. Retrieverraserna har sitt ursprung i korsningar mellan den nu utdöda S:t Johnshunden och olika spaniel och setterraser.

Fågeljakten bygger på ett intimt samarbete mellan jägaren och hunden där jägaren dödar bytet medan hunden markerar dess nedfallsplats och inhämtar bytet efter signal. Vid behov ska hunden även ha förmåga att självständigt kunna söka av större land- eller vattenområden. Dessutom ska hunden i tiden mellan apporteringsepisoderna kunna vara helt passiv och den ska vid inhämtande av bytet både kunna ignorera levande fåglar och vara tuff nog att hämta in skadeskjutna fåglar. Resultatet av avelsarbetet blev därför en hundtyp som både kan uppvisa långvarig fokusering på en arbetsuppgift, som är självständig och samtidigt lyhörd för förarens signaler samt har ett ”av och på läge”. Det krävs inga djupgående studier av dagens hundstatistik för att konstatera att retrievern med dessa egenskaper också blev en omåttligt populär sällskapshund! Idag är det alltså inte enbart fågeljägare som har en trogen retriever vid sin sida. Det är snarare så att de flesta retrieverägare varken äger en bössa eller än mindre en våtmark.

Vilket man kan erbjuda sin retriever fågeljakt eller inte sitter förmågan att samarbeta med sin förare, liksom anlaget för att hämta och bära saker, djupt förankrat i en retrievers genetiska kod. De flesta som börjat träna sin retriever i apportering märker ganska snart att det till skillnad från i andra aktiviteter inte krävs någon yttre belöning för att förmå hunden att hämta in det man vill – att få hämta in något, fågel eller inte, är belöning i sig själv. Hunden blir helt enkelt tillfredställd via interna belöningssystem när den gör det den är förprogrammerad till!

För den som vill utveckla apporteringen med sin Goldenretriever arrangeras det olika typer av jaktprov. Jaktproven delas in i A-prov, B-prov samt C-prov (workingtest). A-prov innebär att hundens apporteringförmåga bedöms under pågående jakt på fågel- och småvilt medan det vid B-provet arrangeras olika apporteringssituationer med dött vilt. B-proven erbjuds både i inofficiell och i officiell form. I de lägre klasserna används fågel- och småvilt medan det i elitklassen endast används s.k. dummies (fyllda tygtuber av varierande storlek). Ett C-prov, workingtest, är en inofficiell tävling som även den syftar till att hundens jaktanlag bedöms. På workingtest används endast dummies.

För att inventera rasens jaktliga anlag och följa upp föräldradjurens förmåga att nedärva vissa egenskaper har det även utvecklats en funktionsbeskrivning specifikt för Golden retriever. Funktionsbeskriviningen är en jaktlig avkommebeskrivning och hundens egenskaper blir därför inte bedömda utan just beskrivna. En hund kan därmed inte bli godkänd eller underkänd. Funktionsbeskrivningen är upplagd så att den kan utföras på alla Golden retriever oavsett om de är tränade i apportering eller inte.

Genom att försäkra oss om att våra Golden retriever fortsätter att vara bra apportörer säkerställer vi att de egenskaper som även gör dem till utmärkta sällskapshundar bevaras i kommande generationer. För det är i deras mångsidighet: i kaoset i hallen med den nya sandalen i käken och svansen ystert viftandes i glädje över att just du kommer hem och i lugnet som infinner sig när samma 30 kg guldrufs troget vilar på dina fötter när du skriver kvällens sista mejl, som vi hittar kärnan i kärleken till våra gyllene fyrbenta vänner.

Boktips för dig som vill läsa mer om apportering: 

Retrievern som apportör
Lena Bratsberg, Memea Molin, ICA bokförlag

Fågelhundar, dressyr & jakt
Sten Christoffersson, ICA bokförlag

För jaktprovsbestämmelset etc. hänvisas till Golden retrieverklubbens hemsida: http://www.goldenklubben.se/

Text: Helena Åkerberg
Foto: Martin Gerhardt